Är det verkligen värt allt?

Ägnade en timme av kvällen åt att titta på dokumentären "Medaljens Pris" som handlar om idrottsstjärnor som pressar sina kroppar till skador bara för att nå framgång. Jag blev nästan spyfärdig när jag såg det, så hemskt hur man kan utsätta sin kropp för sånna saker. Det tränades trots att de hade stressfrakturer, tävlade trots att man hade knäskada, fortsatte träna efter man genomgått en operation osv. För mig är något sådant helt ofattbart. Jag förstår att de vill ha sina medaljer, och att träningen blivit som en drog för dem men någonstans måste man väl själv känna sina gränser? Är det verkligen värt att riskera en hel karriär för en ynka tävling? 
 
Jag vet ju bara hur jag tänker när det gäller mina hästar. Alltid det säkra före det osäkra. Jag skulle aldrig riskera deras välmående för att få rida en tävling eller så. Jag ser hellre att de håller i längden, än att de presterar på den absoluta toppen just precis nu. 
 
Men samtidigt är det skillnad mellan t.ex. en friidrottare och en ryttare. En friidrottare har oftast åldern som en svag punkt, medan vi ryttare sägs vara som bäst när vi är i 45 års åldern. På så sätt har man valt helt rätt sport, du kan aldrig bli fullärd och du har många år på dig att bli något. Hur skönt är inte det att veta?
 
Olyckor kan hända för alla, du som friidrottare kan bli svårt skadad som 20-åring och aldrig komma tillbaka. Samma gäller en ryttare, eller snarare hästen. Den kanske får en senskada som aldrig läker ut. Då har man kanske inte fått ut all den kapacitet som man visste att hästen besatt, men OM du hade kört på för hårt i början kanske du ändå aldrig fått ut det. Men risken är större att om du sätter för stor press på en ung häst att den går sönder, än om du matchar de i lugn takt. För olyckor kan hända alla.
 
Jag själv har varit med i några incidenter med hästarna, blivit släpad med foten fast i stigbygeln, brutit fingret, fått spricka i handen och säkert någon mildare hjärnskakning. Jag har dock för det mesta ridit trots dessa incidenter, förutom när jag bröt fingret och fick gips på hela handen. Jag har inte haft några problem i efterhand, så för mig har det inte spelat någon roll men det har då heller inte varit några stora skador.
Men för dessa elitidrottare som fortsätter med samma press och belastning kan det verkligen inte vara bra. Jag förstår inte hur de vågar... De sätter verkligen hela sin karriär på spel. 
Visst var det intressant att se, men samtidigt obehagligt. Någonstans trodde jag de visste bättre än att pressa kroppen till absoluta max, och även lite till när de var skadade.
 
Jag kommer nog försöka hitta lite mer fakta om detta, det var intressant och väckte en nyfikenhet hos mig. Så vem vet, jag kanske återkommer med någon vettigare slutsats om ett tag.